Hörneå bys hemsida www.becken.se
Skeppsholmen och skepp
Här följer en berättelsen förknippad med artikeln Skeppsholmen i Bäcksvadet. Annars brukar "Skeppsholmen" förknippas med Stockholm, och inte minst på nätet blir detta övertydligt om man försöker hitta information om andra platser med samma namn. Bäcks by eller dagens Hörneå har, eller hade, således en egen Skeppsholme under 1700-talet. Även Nordmaling hade ett Skeppsholmen, längre fram i tiden visar det sig.
Skeppsholmen i Stockholm - likväl som den i Nordmaling - var platser för båtbygge. Troligen gällde samma för Bäcks by, men i oklar omfattning. Information är svårfångad då det innebär sökande långt bak i tiden till gamla protokoll från byastämmor.
Skeppsholmen i Bäcksvadet var en viktig referenspunkt i rikets kartverk och landskapsgräns mellan Ångermanland och Västerbotten. Holmen ligger väl skyddad bakom ett smalt sund skapad av Bjennöns södra spets där Klockstenen tronade. Möjligen eldade man vårdkase vid stenen som lett till att stenen spruckit. Geografi och topografi på platsen känns igen från många andra ställen med hamn och båtbygge. Exempelvis är Ratans hamn en nära kopia av den vid Bjennön. Samma gäller flertalet andra platser som hade skeppsbygge i form av en skyddad vik, vattendjup och stränder som lämpade sig för stapelbädd.
Bild 1. NANNA byggd vid Kylörens varv 1882, med referens till Västerbottens Museum (Västerbotten 1975:1).
Västerbottens Museum ger ut skrifter sedan lång tid med olika tema och alla väl värda att läsa. Av en slump råkade Skribenten ha nummer 1975:1 på hyllan. Detta nummer berättade om västerbottniska skepp och sjömansöden. Text och bilder är omfattande på 59 sidor, och copyright gör att vi här refererar detaljer med anknytning till temat i denna artikel om Skeppsholmen.
Tyvärr - hittas inget om Skeppsholmen i Bäcken. Orsak till detta återkommer i slutet. Landhöjning gör att kustlinjen förändras och vatten grundas upp. Platser för bra båtbygge och hamnar kommer och går. Däremot var det med stort intresse man läste om Skeppsholmen i Nordmaling!
Vi börjar med följande information baserad på en text av Kurt Boberg (Västerbotten 1975:1): Kurt berättar om en mycket livlig segelsjöfarten i Bottniska viken. Detta tillskrivs upphävandet av det bottniska handelstvånget 1765. Naturligtvis hade sjövägar trafikerats så länge det funnits människor men före 1765 fick man inte bygga hur stora skutor som helst.
På nätet kan man läsa mer om det Bottniska handelstvånget. I korthet utgjordes detta av bestämmelser kring inre svenska handel, under perioden mellan 1350-talet och år 1765. Invånare i Norrland och Finland förbjöds att sända fartyg till orter söder om Stockholm och Åbo samt att ta emot utländska fartyg. Handel bedrevs via lokala landsköpmän på landsbygden.
Stapelstäder och uppstäder var begrepp före 1765. Konstigt nog var Luleå men inte Umeå en stapelstad. Under en övergångsperiod blev Ratan en så kallad stapelhamn år 1767, inte minst för Umeå. Det upplevdes krångligt för Umeå, och tullkammaren på Ratan upphörde 1812 även om tullstationen kvarstod där till 1905. Istället öppnade en tullstation på Bredskär i Ume-älvens inlopp vid slutet av 1700-talet.
Bild 2. Skribenten, eller för den delen Hörneås egen fotograf Algot Engström, har inte så många foton på gamla skepp. Istället får mer nutida varvs-upplevelser visas, som detta besök i Jeddah 2009, en artikel från Becken-Webbens ungdom.
Åter till Kurt Boberg och Västerbottens Museum (Västerbotten 1975:1) som berättar att sjöfart och rederier fanns runt hela svenska kusten, men verksamheten var speciellt livlig runt Bottenhavet under 1800-talet. År 1839 hade bara Stockholm och Göteborg högre lästetal (tonnage) än det i Bottniska viken. Dessutom, under tidigt 1800-tal var många skutor hemmahörande i Stockholm och Göteborg byggda på norrländska varv.
Gävle hade den största flottan längs norrlandskusten följt av Härnösand, Sundsvall och därefter Umeå. Skellefteå överträffade Umeå runt början av 1840-talet, men sedan växte umeflottan förbi igen och var under det sena 1800-talet dubbelt eller tre gånger så stor som den i Skellefteå. När norrlandsflottan var som störst motsvarade den 35 procent av det samlade svenska tonnaget. Vi denna tid fanns det på svensk och finsk sida tillsammans 430 fartyg registrerade. Enbart Umeå hade ett 50-tal segelfartyg, varav flertalet av dem seglade på världshaven i åratal mellan besöken i hemmahamnen.
Längs västerbottenskusten var Nordmalingsborna mest uthålliga med segelsjöfart på världshaven, och bland dessa ett flertal stora barkskepp. En del var byggda vid traktens egna varv, andra hade köpts från Umeå, Dalkarlså eller längre ifrån. Nordmalingsskutorna sägs ha varit otursdrabbade och gav svåra förluster till den grad att Nordmalings rederibolag gick i konkurs vid sekelskiftet.
Det byggdes stora segelfartyg både på Flasören (Skeppsholms varv) och vid Kylören. Det berättas att Flasören/Skeppsholms varv låg i Nordmalingsfjärden, och att Kylören då hörde till Nordmaling. Det byggdes också små och medelstora fartyg på stränderna mångenstädes i socknen. Störst på Kylören var barkskeppet NANNA byggt år 1882 (se bild 1).
Kurt Boberg och Västerbottens Museum (Västerbotten 1975:1) berättar vidare att varvet på Flasören (Skeppsholmen) hade sin storhetstid i samband med att Nordmalings skeppsaktiebolag bildades. Rederiets förste ledare var sjökapten Pehr Fredric Lindstedt född 1830 i Härnösand och tidigare verksam i Häggströmska Dalkarlsåflottan.
Bild 3. Att gå under några 1000 ton är en märklig och mäktig upplevelse.
Vid Skeppsholmen på Flasören berättas att där byggdes sammanlagt fem barkskepp. Alla ritningarna var utförda av skeppsbyggmästaren Hägglund vid Härnösands varv. Nummer tre av dessa var barkskeppet AURORA om 569 ton, det näst största bygget av samtliga. Hon blev färdig 1877 och anträdde sin första resa samma år med kapten Holmstedt och tretton mans besättning. Hon kom tillbaka till Nordmaling 1879 utan att något märkvärdigt från resan finns antecknat.
Var Flasören/Skeppsholmen låg i Nordmalingsfjärden är ännu oklart. Idag finns några små öar kallade "Väst-flase", "Mitti-flase" och "Öst-flase". Vad "flase" betyder förblir oklart.
Uppgiften om Flasören/Skeppsholmen i Nordmaling hänför sig till andra hälften av 1800-talet vilket således är 100-200 år senare än då Skeppsholmen i Bäcksvadet hade sin möjliga höjdpunkt som varv. Vid slutet av 1800-talet var denna Skeppsholme sedan länge uppgrundad och var en del av fastlandet.
Kurt Boberg (Västerbotten 1975:1) berättar att Umeå hade flera skeppsvarv, bland andra av byggmästare Scharin, Glas eller Åberg. Utanför och norr om Umeå fanns varv vid Holmsund, Skeppsvik, Dalkarså, Bygdeå, Sikeå och Gumboda, etc. Söder om Umeå berättas om båtbygge i Nordmalingsfjärden; Skeppsholmen/Flasören, Brohälla, Levar, Krikeviken och Järnnäs. Mellan Umeå och Nordmaling berättas om Öre, Strömsör, Kylören och Norrbyn. Sammanlagt byggdes och redades mellan 500-600 större fartyg i Västerbotten under perioden mellan 1765 och 1900. Mindre fartyg registrerades inte före 1871 varför antalet fartyg troligen är betydligt fler.
Mer information hittas på nätsidan ”Skeppsstaden Ume Älvdal”. Där berättas liknande information som den från Västerbottens Museum (Västerbotten 1975:1) - att den norrländska segelfartygsepoken föddes vid slutet av 1700-talet då den moderna barkriggen kom ut på världshaven. En av dessa var umebarken Fortuna år 1785 som gick på Medelhavsfart.
Nätsidan ”Skeppsstaden Ume Älvdal” vill av naturliga skäl belysa skeppsbygget i Umeå, med att allt började där och att i efterhand flera varv dök upp längs kusten, exempelvis Nordmaling, Umeå, Skeppsvik, Skellefteå, m.fl. Nätsidan påpekar att det inte behövdes några "märkvärdiga anordningar" så länge man höll sig till de skonare som gick längs kusten till Stockholm med tjära, plank och saltströmming. Med stora skepp behövdes kompletterande manufaktur, bland annat spanthus, smedja, repslageri, etc. Av denna anledning kom skeppsbyggeriet att koncentreras till få händer med kapital – i Umeå - så menar nätsidan "Skeppsstaden Ume Älvdal".
Becken-Webben vill mena att bronsålderskultur och därmed båtbygge har varit omfattande i Hörneå och dess kustland långt innan Umeå ens kommit upp ur havet. Men, det finns något i det Ume Älvdal berättar, att på 1700-talet var fokus på mindre skepp och lokal handel, detta under perioden som begränsades av det bottniska handelstvånget fram till 1765. Därefter gavs möjlighet till mer långväga handel, mer ekonomi och större skepp men då hade uppgrundningen gjort Skeppsholmen i Bäcksvadet obsolet.
Att komma längre i denna historia kräver djupdykning i gamla protokoll från byastämmor och räkenskaper, något som Skribent och tillika ordförande i Hörneå samfällighetsförening får fundera på – någon gång om tid medger.
Gunnar Engström, 2024-01-04
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se